annars hade ni fått stå ut med mitt gnäll , som ni ändå kommer få göra under detta inlägget. så stör ni er sluta läs redan nu.

det har gått över gränsen , vet inte vart jag ska vända mig själv , vem jag kan va så pass trygg hos, vem som faktiskt förstår hur oron innerst inne faktiskt känns.

det blir bra sa dom 

det går över sa dom 

sluta nu sa dom

** **** sa dom

** *** sa dom

**** dig sa dom

men det är svårt att förstå hur jag känner och varför.

det är nästan omöjligt för någon utom mig själv.

men jag vill inte , jag är trött på detta. men jag är divided i 2 delar känns det som. 

det är jag men ändå inte jag som säger allt och gör allt.

jag må vara glad mot de flesta utåt sett, själv går jag under.

en ensam minut känns som döden o nej jag överdriver inte.

det jag varit rädd för innan är jag inte längre och det som aldrig hände innan har hänt nu.

jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

det är svårt att prata om så varför ens försöka?

det är jobbigt att prata om så varför ens försöka lite ?

det går inte att prata om utan att bryta ihop eller må dåligt , så varför ens försöka överhuvudtaget?

men om jag ändå inte vill ha det såhär, varför gör jag inget eller framförallt varför gör jag inte RÄTT.

jag är rädd , men inte för normala saker.

saker som bara jag själv ser.

jag vill vara liten , vill inte sitta här mer än 17 år gammal och må såhär och vara såhär ledsen.

vill inte känna såhär över mig själv.

vill inte vara mig själv överhuvudtaget , vill inte finnas så som jag är nu.

du överdriver sa dom.

men tänk om jag verkligen inte gör det?

spola åtminstonde tillbaka tiden och låt mig göra rätt val påvägen.

för jag VET att detta är fel, men en annan del av mig säger att det är så rätt det kan bli 

din **** ***** ***** på *** ***** ...

typ

peace.

om någon kunde förstå , hjälpa.. jag vet ärligt inte vad som krävs själv längre.

~ du är fin nu sa dom ..~